Klockan tickar:
Kommer Malmö
resa sig igen?

Malmö är nere för räkning, igen: Mer än ett mord i månaden. Invånare som lever i skräck. Spaningsledare som erkänner att polisen har tappat greppet.
Ska staden kunna resa sig den här gången?
Klockan tickar, men nästan ingenting händer.

Text: Patrik Lundberg, Susanna Nygren Foto: Krister Hansson

Malmöborna hade inte börjat andas ut, det vore att ljuga.
Så fungerar inte invånare som i åratal har härdats av vetskapen om att nya katastrofer alltid ligger på lur.
Men det hade onekligen ljusnat.

I slutet av februari förra året hade ingen människa skjutits till döds på elva månader. Inga siffror att skryta med, kanske. Men i Malmömått mätt var det ett fall framåt.
Sedan kom skottdagen. Den 29 februari mördades en 30-årig man på en parkeringsplats på Lindängen. Mannen var en ledargestalt i den grovt kriminella så kallade M-falangen.
Så vad händer när en gängledare dör? Med lite tur minskar våldet. Den här gången blev det tvärtom.
I dag, knappt ett år efter dödsskjutningen, har ytterligare elva personer mördats. Det senaste offret var gymnasieeleven Ahmed Obaid, 16, som förra torsdagen sköts ihjäl strax bakom en busshållplats på Rosengård. Bara ett hundratal meter från hemmet.
Ingenting tyder på att Ahmed Obaid rörde sig i kriminella kretsar. Fram till sin dödsdag fanns hans namn inte någonstans i polisens register. Varken som anmäld, vittne eller brottsoffer.

Kan det handla om en våldsspiral? Kan ett mord på en gängledare leda till att en till synes oskyldig pojke skjuts till döds nästan ett år senare?
JB Cederholm utesluter inte scenariot. Han är kriminalkommissarie vid Malmöpolisen och specialist på grova brott. Cederholm tror det är möjligt att mordet på gängledaren kan ha rubbat maktstrukturerna i Malmös undre värld.
– Det handlar om positioneringar. En del vill bara visa sin makt, andra försöker ta över narkotikahandeln, säger han.

Geografiskt är Malmö den första anhalten för insmuggling av vapen och narkotika – Öresundsbron har underlättat sådan verksamhet.
– Det finns mycket mer vapen i Malmö än på 1980- och 1990-talet. Och det skjuts mer. I dag behövs det väldigt lite konfrontation för att man ska ta till vapen, säger JB Cederholm.
Tröskeln för våldet har alltså sänkts. Aftonbladets genomgång visar att långt ifrån alla mordoffer rörde sig i grovt kriminella kretsar. I några fall kan det vara så att gärningsmannen har skjutit fel person. I några andra fall har polisen inte hittat några tydliga motiv.
Kalla fakta: Dödsskjutningarna drabbar allmänheten.

Ahmed Obaid, 16, var en del av den. För sju år sedan flydde hans familj från Irak till Sverige. De bosatte sig på Rosengård.
Mamman är elingenjör och studerar för att få sin utbildning validerad i Sverige. Pappan är bilmekaniker. De två yngre syskonen, en tolvårig pojke och en tioårig flicka, går i skolan. De två äldre bröderna jobbar inom vården, på LSS-boende respektive äldreboende.
Ameer Obaid, 22, är den som jobbar på LSS-boendet. Han är utbildad undersköterska med planer på att studera vidare till tandläkare.
– Jag gillar tandvård, säger han och fyrar av kvällens enda leende.
För han lider. Knappt en vecka har gått sedan lillebror Ahmed Obaid sköts till döds. Dagen efter skulle han ha skrivit ett matteprov.
– Han var så glad att han köpte en miniräknare, säger Ameer Obaid.
Först skulle Ahmed Obaid ta en runda till gymmet. Sedan skulle han plugga matte tillsammans med sin mamma.
Men han kom aldrig hem.
– Istället går han och blir mördad. Det gör så ont i hjärtat.
Samtidigt som Ameer Obaid är chockad över sin brors död är han själv rädd. Vanligtvis cyklar han till jobbet, förbi samma plats där hans bror blev ihjälskjuten.
– Nu vågar jag inte göra det längre. Jag är rädd att det ska hända mig någonting.

Ameer Obaid är inte ensam om att känna rädsla. Enligt BRÅ:s nationella trygghetsundersökning (2016) uppger en betydligt större andel utrikesfödda personer att de är otrygga jämfört med vad inrikesfödda uppger.
Det förtar givetvis inte inrikesföddas upplevelse av otrygghet. Däremot säger det något om situationen i Malmö. Här är en tredjedel av invånarna födda i ett annat land och ytterligare 12 procent är födda i Sverige med båda föräldrarna födda i utlandet, enligt siffror från Malmö stad (2015).
I dagarna har flera röster höjts för att BRÅ ska sammanställa statistik över brottslingars etniska bakgrund. Färre har frågat sig vilka som utsätts för brotten.
Aftonbladets genomgång av morden i Malmö det senaste året visar att samtliga offer var första eller andra generationens invandrare, alternativt utländska medborgare. Merparten av morden har begåtts i områden som präglas av socialt utanförskap.
En sak bör tilläggas: Malmö är olikt både Göteborg och Stockholm. Till skillnad från de andra städerna har Malmö inga förorter. Rosengård är en stadsdel. Lindängen, Söderkulla och Seved likaså.
Inget av morden har begåtts mer än någon kilometer från stadshuset. I Göteborg och Stockholm kan människor i centrum blunda för vad som händer i förorterna, om de så vill.
I Malmö går det inte. Allting händer runt omkring en.

I måndags visade det sig med all tydlighet. Ahmed Obaids vänner och anhöriga anordnade en manifestation utanför stadshuset under parollen ”Stoppa morden i Malmö”.

Närmare tusen Malmöbor, från olika stadsdelar och med olika bakgrunder, dök upp. Sali Amin, 16, var en av talarna. Hon är lillasyster till Rami Amin som mördades den 8 december, 24 år ung. Tårarna rann nerför hennes kinder när hon talade om sin bror.
För Aftonbladet berättar hon dels att våldet har trubbat av Malmöborna, dels att upptrappningen har skapat otrygghet.
– Vi blir inte lika chockade när vi hör att någon har blivit skjuten. Innan brukade vi tro att alla som blir skjutna säkert är kriminella, men nu för tiden så är vi rädda. Det kan hända vem som helst, säger Sali Amin.
Hon tror på förändring, men att det kräver mod.
– Problemet i dag är att många vet en massa om både min brors och Ahmeds död, men är för rädda för att få fram det. Vi gör inga framsteg.

Rami Amin var nyutexaminerad tandläkare. I likhet med Ahmed Obaid fanns han inte med i polisens register sedan tidigare.
– Eftersom Rami inte hade några kriminella kontakter så kan jag förstå att det kommer ta längre tid att få tag på mördaren, säger Sali Amin.
Förundersökningsledaren och åklagaren Per Anderssons bild av läget ökar inte hoppet.
– Vi behöver fler utredningspersoner för att lösa det här fallet. Vi är inte så många som vi borde vara, säger han.
Per Andersson uppger att styrkan som utreder mordet på Rami Amin inte ens är hälften så stor som riktlinjerna säger.
– Den fulltaliga personalstyrkan när det gäller polisens utredning av grova brott ligger på bortåt 25 man. I denna utredning är vi åtta till tio man.
Samtidigt är Sali Amin stor i stunden.
– Vi är många som är väldigt sura över vad som har hänt med Ahmed och Rami, men att ta ut vår ilska på polisen är inte lösningen. Vi kan inte vara emot polisen. De är vår enda hjälp just nu, säger hon.

Under manifestationen talade även kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), oppositionsledaren Torbjörn Tegnhammar (M) och justitieminister Morgan Johansson (S).
Alla var rörande överens om att det får vara nog nu. Arrangörerna lämnade en lista till justitieministern: Ett antal krav på lagändringar för att stoppa våldet.
Utan betänketid konstaterade Morgan Johansson att kraven låg i linje med vad regeringen anser måste göras.
Housam Abbas, 29, är kusin till Ahmed Obaid. Till vardags studerar han till civilingenjör i datateknik vid Lunds universitet. Den senaste veckan har handlat om att sörja, och om att mobilisera för att stoppa morden.
– Malmöborna har fått nog av våldet, säger han.
Han var med och överlämnade kravlistan till justitieministern. Först och främst önskar Housam Abbas hårdare straff för vapeninnehav.
– Den som vill köpa ett vapen ska tänka tusen gånger innan han gör det. Sätt dem i fängelse i minst två år. För innehav.
Ett annat krav är övervakningskameror. Inte över hela Sverige, men i Malmö.
– Vad väger mest? Barnens liv och framtid eller integritetskränkning? En mördare ska inte bara kunna döda och gå därifrån utan att det finns bevis, säger Housam Abbas.
– Jag håller absolut med, säger Ameer Obaid. Jag har inte sett vapen sedan vi bodde i Irak. Nu är jag väldigt rädd. Jag förstår inte varför det inte är hårdare straff.
Housam Abbas har ett budskap till samhället och till statsminister Stefan Löfven.
– Vi är rädda. Ni har misslyckats i Malmö.
Samtidigt säger Housam Abbas att han är optimistisk. Han tror på förändring. Eller rättare sagt: Han ser ingen annan utväg.
– Ahmeds mamma vet att hon inte kommer att få sin son tillbaka. Ingen annan ska drabbas av det som hon har drabbats av. Vi kan rädda de barn som lever.
Ameer Obaid nickar instämmande.
– Det är inte bara vårt problem. Det är ett samhällsproblem. Vi vill inte att fler ska dö.

Tankarna går till stadens stolthet, fotbollsföreningen Malmö FF. Varje gång laget drabbas av en tung motgång fylls sociala medier av texten till supportrarnas kampsång ”Pocahontas”.

Och om du trodde allting var förlorat

Att Malmö skulle lägga sig och dö

Då kan du ingenting om vår historia

Vi är Malmö

Vi är Malmö – MFF

Precis som laget har staden rest sig mer än en gång, det vet alla som kan sin Malmöhistoria. Men nu ser det tuffare ut än på länge.
I mitten av 2016 var arbetslösheten dubbelt så hög som i landet i stort, rapporterade Sydsvenskan. Mer än vart femte barn gick ut grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Var tionde familj tog emot socialbidrag och kommunen hade landets högsta barnfattigdom.
En fjärdedel av budgeten utgörs av kommunal skatteutjämning – den så kallade Robin Hood-skatten – och andra bidrag från staten.
All forskning tyder på samma sak: Socialt utanförskap föder kriminalitet. Det behövs ingen professor för att fastslå att Malmö är nere för räkning.
Att välståndet ökar och att brottsligheten minskar i Sverige i stort, det är en klen tröst för den vars familjemedlem blir mördad.
Och att påstå att Malmöborna snart ska få andas ut, det vore att ljuga. Det kan ta evigheter innan straffen skärps och polisen får mer resurser.

För tillfället ser kriminalkommissarie JB Cederholm inget som tyder på att situationen i Malmö ska förändras. Han förklarar att allt fler kriminella bär skyddsväst när de rör sig ute och är beredda på att något ska hända.
– Många tänker att den andre säkert bär vapen och väljer att skjuta innan den andre hinner använda sitt.

Cederholms kollega, spaningsledaren Bengt Persson, utreder mordet den 12 april, då en 39-årig man sköts ihjäl. Persson talar klarspråk:
– Vi har tappat greppet om Malmö. Det är en kraftig mordvåg, en toppning kan man säga.

Enligt Bengt Persson stämmer polisens omorganisation, som inleddes i början av 2015, inte överens med hur verkligheten ser ut.
– Förut var vi sex spaningsgrupper för grova brott och en gatulangningsgrupp. Då hade vi en funktionell bekämpning och kunde välta världen om det skulle behövas. Nu är vi bara tre spaningsgrupper och färre poliser i antal.
Spaningsledare Persson menar att det kan finnas en koppling mellan omorganisationen och mordvågen.
– När polisen inte lyckas lagföra någon för en skjutning så ger det en signal om att det är fritt spelrum för grov brottslighet.
Ett annat problem är att polisen har svårt att få information från vittnen.
– Det är en jättesjukdom i Malmö. Folk drabbas av amnesi eller så hittar de på en ren lögn. Det kan vara allt från att de nästan förnekar sin egen existens eller drar till med att de suttit på toaletten med diarré.
Tystnaden är ett problem i nästan alla mordutredningar.
– Vi hittar vittnen, men vittnena pratar inte, säger Mikael Björk som utreder mordet den 2 november, då en 20-årig man sköts ihjäl.
– Det spelar ingen roll hur mycket allmänheten ställer sig upp och protesterar mot våld om ingen är beredd att vittna, säger Jonas Karlberg som utreder mordet på en 22-årig man den 9 mars.
Så vad krävs för att vända trenden? Svaret från spaningsledarna:
Civilkurage.

Jonas Karlberg uppmanar folk att trotsa rädslan för att få fast en mördare.
– Vi kan koppla in personskyddsgruppen. Är man rädd så finns det åtgärder vi kan ta till för att skydda personen.
I en annan del av Malmö sitter Ameer Obaid och Housam Abbas och sörjer Ahmed, pojken som ville bli läkare men som vid 16 års ålder avrättades på öppen gata.
– Vi kom hit för att söka skydd och en framtid för våra barn. Nu blir de mördade, säger Housam Abbas.
Samtidigt, en förhoppning:
– Nästa gång ska vi inte sitta här och prata om mord. Vi ska prata om något annat än sorg. Nästa gång vill vi fira Malmö som den grönaste och tryggaste staden.

Fler artiklar i serien