Malmös utmaning: Att
stoppa ett kretslopp

Tänk allt du älskar. Tänk allt du avskyr.
Tänk att det är samma sak.
Så är det att bo i Malmö.

Text: Patrik Lundberg

Kortterminalen gick sönder i förmiddags, den har en tendens att göra det. När hårsvallet frodas, när magen kurrar, när bilen inte blänker.
Vi som bor här har vant oss vid det. Vi har också vant oss vid dubbla signaler.

Under 10-talet har Malmö bland annat utnämnts till världens tredje grönaste stad, världens fjärde mest innovativa stad, en av städerna i EU med högst livskvalitet, årets kulturkommun i landet och Sveriges bästa miljökommun.
Malmö har också beskrivits som en stad i kris. Med dödsskjutningar, gängkriminalitet, fattigdom och segregation.
Den neutrala bilden av Malmö existerar inte.

Så vilken bild stämmer? Båda. Nyanserna har sällan saknats, även om baksidorna har dominerat på sistone.
Däremot saknas en grundläggande insikt för att förstå vad Malmö brottas med: Fördelarna och nackdelarna växer på samma plantor.

Det kan vara Öresundsbron: Som tar oss till Kastrups flygplats på en kvart. Som tar oss till Köpenhamn på mindre än det dubbla. Som bildar en brygga till kontinenten.
Samtidigt är bron själva fundamentet för insmuggling av droger och vapen. Utan den hade gängen kanske inte kunna överleva. Men utan den hade Malmö kanske varit samma nedgångna industristad som förut.

Det kan vara mångfalden: Maten! Människorna! Kulturerna! Och segregationen.
Det kan vara lågprismarknaden: Alla som besöker Malmö förtjusas av hur billigt nästan allting är. Detta fenomen pekade inrikesminister Anders Ygeman (S) nyligen ut på en presskonferens. Men inte som något positivt.
– Åker du taxi för 59 kronor, klipper du dig för 50 kronor eller kanske drar en lina kokain på helgen då är du en del av att göda den grova brottsligheten, sa ministern.

Ygeman beskrev det som en näringskedja, där pengarna vandrar från hederliga Malmöbor till kriminella gäng. Han menade att medborgarna också bär ansvar för situationen.
Inrikesministern har inte fel. Narkotikahandeln är det tydligaste exemplet, då den allt som oftast orkestreras av personer inom den organiserade brottsligheten. Köper du knark åker pengarna rakt ner i fickan på gängledarna.

Det misstänks också vara grunden till att så många människor har mördats och beskjutits under det senaste året. I Malmös undre värld vill alla ha kontroll över narkotikahandeln, eftersom den genererar pengar.
Maktkampen har gjort att fler har beväpnat sig. Tillgången till vapen har i sin tur sänkt våldstrappan. Det gör att saker som mindre skulder, kärlekskonflikter och småbråk kan sluta med skottlossning.

I vissa fall har det drabbat vanliga Malmöbor, så som gymnasieeleven Ahmed Obaid, tandläkaren Rami Amin och den nattarbetande vaktmästare som nyligen sköts i närheten av Pildammsparken.

Så, ja. Den som köper knark är en del av problemet med gängkriminaliteten. Men alla som inte röker braj och sniffar kokain, då? Vilket ansvar bär den som åker taxi för 59 kronor och går till frisören för ungefär samma summa?

Genom åren har enstaka taxibolag i Malmö kontrollerats av kriminella gäng, men knappast några frisersalonger. Knappast några kebabsyltor eller biltvättar heller. Däremot är lågpriskulturen en del av ett annat problem: Det sociala utanförskapet.

När Anders Ygeman pratar om en näringskedja mellan medborgare och gängkriminalitet förenklar han bilden. För Malmös utmaning är inte att stoppa någon näringskedja. Det är att stoppa ett kretslopp.
Kretsloppet består visserligen av både medborgare och gängkriminalitet. Men också – och kanske framför allt – av socialt utanförskap.

Ygeman pratar om att Malmöborna ska välja bort konsumtion av lågprisvaror och tjänster som kan antas vara svarta. Vad han inte nämner är att många inte har något val.
Här är arbetslösheten dubbelt så hög som i landet i stort. Här tar var tionde familj emot socialbidrag. Här har vi Sveriges högsta barnfattigdom.
En fattig människa konsumerar inte till lågpris för nöjes skull. Hon gör det för att överleva.
Hon ställer sig heller inte i en källare och hackar sallad för några svarta kronor i timmen för att hon vill det. Hennes make mekar inte med bilar för samma svältlön för att han vill det.
De struntar inte i kollektivavtal, pensionsavsättningar och rätt till a-kassa. De jobbar svart för att de inte får några vita jobb.
Och deras barn riskerar att rekryteras av kriminella gäng som lovar dem makt och rikedom. Socialt utanförskap är själva grogrunden för organiserad brottslighet.

Så fungerar Malmös kretslopp; allting cirkulerar. Det räcker alltså inte att lagföra de kriminella gängen och att få Malmöborna att sluta konsumera till lågpris. Det sociala utanförskapet måste brytas.
Just den delen av kretsloppet är kanske den svåraste att handskas med. Malmös skatteunderlag är … lågt.

Detta beror på flera saker: De Malmöbor som jobbar i Danmark betalar sin skatt där. De som bor i kranskommunerna och jobbar i Malmö betalar sin skatt på hemmaplan. Och den svarta ekonomin misstänks omsätta miljarder kronor varje år.
Om den svarta marknaden stoppas blir alla kronor givetvis inte vita. En del av summan hade ändå aldrig hamnat i skattesystemet, eftersom många av verksamheterna inte kan eller vill existera på en vit marknad.

Det ska också sägas att den svarta marknaden utgörs av mer än lågprisfirmor. Oseriösa delar av byggbranschen sväljer pengar som kunde ha gått till välfärden. För att inte tala om de storföretag som gömmer sina tillgångar i skatteparadis.
Oavsett vilket: En fjärdedel av Malmös budget utgörs av kommunal skatteutjämning och andra bidrag från staten. Med en sådan ekonomi är det svårt att trolla fram sociala och jobbskapande satsningar.
Samtidigt finns det få alternativ. Kretsloppets tre delar måste bekämpas samtidigt.
♦ Malmöborna behöver rannsaka sin konsumtion. Trots att det försvåras av att så många människor lever i fattigdom.
♦ Polisen behöver stoppa de kriminella gängen. Trots att mycket tyder på att resurserna inte räcker till.
♦ Politikerna behöver skapa jobb och trygghet för att bryta det sociala utanförskapet. Trots att skatteunderlaget är på tok för lågt.

Det kommer alltså att bli dyrt. För både stat, kommun och privatpersoner. Enorma summor, allt som allt. Men det är bara en bråkdel av vad det i längden kan komma att kosta.
Låt oss tro att det går, ändå. Att allt vi avskyr med Malmö försvinner.

Vad händer då med allt vi älskar?